Min älskade son ringde mig i söndags, vilket gjorde mig överlycklig.
Ja han har massa problem med både det ena o det andra o jag har inte sett el hört av han sen i oktober, så lyckan blev stor.
Men samtidigt steg min oro, han var på Uddevalla sjukhus o kunde inte gå. Han råkade ut för en grym misshandel på lördags natten men en vänlig själ stannade o plockade upp han på vägen o såg till att han kom till sjukhuset. Tack till dig, vem du nu är.
På måndagen åkte jag och Olivia dit för att hälsa på han o ta med han hem om han nu fick åka hem.
Jo, han va färdig behandlad o det va inte så allvarligt som han fick det att låta.
Men dom som misshandlade han hade tagit allt från han, ja till o med skorna hade dom roffat åt sig, man kan ju undra vad för typer det finns. Men han lever o det är allt som betyder nåt.
Ja lyckan blev inte långvarig när vi väl kom hem.
Det tog inte långa stunden innnan soc o polisen va här o hämtade han, nja han var efterlyst så det va väl inte så konstigt, men va fan, vi kunde väl fått en stund tillsammans tycker jag.
Soc har nu satt ett LVU på min son o han är för stunden på ett behandlingshem o jag hoppas verkligen att detta blir en vändning för han o att han kan få det livet som alla föräldrar vill att ens barn ska ha.
Ja hur mår jag egentligen... Jo, ledsen och glad samtidigt. Jag ser ett ljus i min tillvaro nu.
